måndag 28 november 2011

Andreas i god löpform. Irriterad rullskidning.

En händelserik träningshelg har passerat.

LÖRDAG:

Andreas o Thomas bestämde sig för en LGR-runda på eftermiddagen, Håkan Hägg anslöt också.
Det låg i luften att Andreas ville vissa framfötterna, därför var även Henrik Alm inkallad som farthållare.

Mycket riktigt..
Redan i hallen därhemma på Hallanäsvägen såg vi hur Andreas liksom bröstade upp sig framför spegeln.
-Idag blir det löpa av grabbar, sa han med kepsen nerdragen i pannan.
Vi joggade ner till startplatsen vid kapellgatan, och så gick startskottet.
Bolmgren stack som en pil, men ångrade sig efter 22 meter.
Efter 700 meter tittade Andreas på mig och sa:
-Skön utgångshastighet vi hittat, eller hur?
-Jodå, det går bra, svarade jag (men tänkte: det går ganska fort..)
Backarna upp mot Rönngatan klarades av i 4,30-tempo.
Fortsatt bra fart upp till Töllstorp och ner förbi sporthallen mot Marieströmsdammen.
Och just där...i den snäva kurvan där man möter dammen sträckte Andreas ut steget lite extra så att farten blev lite obekvämt hög.
-JAG MÅSTE STANNA !!, ropade plötsligt en förtvivlad Hägg och försvann ner i ett dike.
Orsaken dryftar vi fortfarande... Var han slut? Blev han nödig? Var han chockad?
Ingen vet.
Det enda vi vet är att han försvann spårlöst, och dök sedan inte upp förrän senare på kvällen.
Mystiskt.

Men loppet gick vidare.
I backarna upp mot Aut-svarvning parerade Andreas lutningen perfekt.
Lite försiktigare steg, tog lä bakom den breda Bolmgrenska ryggtavlan, en taktisk triumf.
Henrik Alm tittade förundrad på skådespelet, började ana att en bitter slutstrid väntade.
Ovanför backen slog motvinden mot oss med kraft. Den för dagen mindre taktiske Bolmgren gick upp o drog, ett vansinnesdåd i stormen.
Regnet piskade honom i ansiktet, vinden slet i håret, bakom låg Andreas o lurpassade, bara väntade på att sätta in stöten.
Andningen var nu ansträngd hos de båda, men inspirerade av Henriks lätta steg försökte vi upprätthålla farten ner mot Hylténs-muséet.

Och så kom avgörandet!
Precis i uppfarten till Gåröbacken frågade Henrik Alm:
- Jo, du Thomas, har du lust att haka på och vara vattenlangare i Estland i Februari ?
För en kort stund tappade då Bolmgren fokus.
- Ehhh, jag vet inte, ..jag orkar nog inte prata nu..

Och detta hörde den grymme Andreas.
På en hundradels sekund reagerade han instinktivt som ett jaktdjur.
-Thomas är trött. Det är nu eller aldrig.. tänkte han tyst för sig själv.

Med spänstiga kliv drog Andreas uppför backen.
Bolmgren blev svårt chockad och kunde bara flämta:
-Henrik, följ med honom , han är starkast idag. Jag ger mig.
Så försvann de båda i horisonten framför mig.
Först tänkte jag att jag kanske kunde komma ifatt på slutet, men allt hopp var ute.
Vid J:son var avståndet redan 20 meter, vid Gnox 60. Jag blev allt mer apatisk.

När jag passerade svackan nedanför Konstsmide-backen syntes ledarduon i ICA-skyltens sken.
Själv kröp jag uppför backen i skydd av skuggorna.
Enda trösten var att jag inte blivit upphunnen av Håkan Hägg, men han var som sagt mystiskt försvunnen.

Jag stapplade in i mål, och med svag röst gratulerade jag Andreas.
Han såg oförskämt pigg ut.
- Det var nog min bästa löpning på ett helt år, konstaterade han sakligt.
- Men Thomas, nu ska du inte vara alltför bedrövad, du är ju duktig på mycket annat sa Henrik tröstande. Minigolf t.ex.
- Jag åker hem nu, svarade jag uppgivet. Bollibompa börjar snart.
Men innerst inne var jag glad..
Min gode vän Andreas hade äntligen fått besegra mig. Det händer inte så ofta.
Typ vartannat år..

Senare på kvällen kom alltså även Håkan till rätta.
Allt slutade lyckligt.




SÖNDAG:
Rullskide-samling vid kyrkan.
Avfärd mot Anderstorp som vanligt, MEN..
..motvinden nådde nästan stormstyrka, blåsten piskade vid kyrk-sjön.

Det blev en sällan skådad kamp mot naturkrafterna.
Henrik hade - pga den hårda träningen med smålänningar de sista dagarna - fått uppslitna handflator, och kunde därför bara skejta.
Det gick inte så vidare fort, jag höll på att köra sönder hans stavspetsar och bakhjul flera gånger.

Det blev många gliringar åkarna emellan, eftersom blåsten gjorde oss alla lite små-irriterade.
-Kan ingen säga till den där junioren från Idre att dra på lite, jag fryser! hördes från en av de bakomvarande.
-Håll truten o åk! sa Bosse.
-Kör på! Vi vill ju hem o bada bastu, sa nån annan.
-Håll truten o åk ! muttrade Bosse.
-Kan ni inte var vara LITE hyggliga mot en en nybörjare, utbrast Nedstedt.
-Håll truten o åk!! vrålade Bolmgren.
-Du ska inte tro att du är nåt, bara för att du är långarmad som Northug, fräste Bosse till Bolmgren.
-Håll truten o åk, hördes tillbaka.
-Vänta på mig! Jag har faktiskt ont i magen! flämtade Kvarnsund, som dagen innan fått för sig att träna styrketräning med ett kylskåp.
-Håll truten o åk, skrek Bosse.
-Ni kör onödigt hårt på träning grabbar, tyckte Henrik (avsevärt mindre irriterad).
-Det gör vi inte alls, sa Bosse, vi ÄR så här bra. SÄRSKILT i motvind o ösregn !!
Vi är nämligen vaaaana vid sånt här skit-väder här i Småland.
Dessutom är det ännu värre uppe i Åsenhöga där jag bor, det är därför jag nästan alltid är bäst! Så håll truten o åk!
Och med dom orden satte Bosse in en grym fartökning.
Det visade sig emellertid bero på att vi just då mötte Ann-Britt. Han vill ALLTID imponera på henne.
-Ja, annars brer hon ju inga smörgåsar till mig, förklarade han senare.


Efter målgång förvandlades irriterad konkurens åter till bästa vänskap, där vi berömde varandra för fina prestationer.

Ja, det var verkligen en händelserik träningshelg.
Det brukar bli så när vi har besök av Henrik..

söndag 20 november 2011

Hur långt åkte Kvarnsund? Isak jämrar sig.

Så var det Söndag eftermiddag igen.
Domsöndagen.
Bara det låter ju respektingivande för dom som inte tränat tillräckligt..

Rullskidegänget samlades som vanligt vid kyrkan, inspirerade av Världscup-premiären som just gått på TV´n.
-Jo, jag missar ju inte gärna stilstudie av Northug, hävde Bolmgren ur sig direkt.
-Jag tycker bättre om Johaug, replikerade Bosse. Hon åker nästan lika snyggt som Ann-Britt.

Liga Pettersson o Wennblom hade redan tjuvstartat, dom kunde vi bara hälsa med ett ljudligt heeejjaa påååå när vi mötte dom vid Stjärnehultsvägen.
Daniel hade äntligen slipat sina stavspetsar, men hade glömt att käka sin obligatoriska Dajm före åkningen och drabbades av blodsockerfall just när han tänkte sätta in stöten, ajajaj.

Även Kvarnsunds bil hade parkerats tidigt.

"Jag åker nog lite längre idag" löd det självsäkra sms:et redan vid lunchtid.

Vi andra följde reglerna och gav oss iväg 15.00.
Bolmgren chock-öppnade, men fick snart sällskap av Bosse och Isak Nilsson.
Vi hade precis passerat krönet vid Härryd när vi mötte en gul väst.
Kvarnsund! Vem annars?
-Jag har redan åkt bra långt, skrek han, men vände givetvis på skidorna och försökte haka på oss.
När vi kom till Anderstorp skulle han bevisa den åkta sträckan med sin avancerade dator-klocka, men det var så mycket siffror stt ingen människa kunde begripa ett skvatt.
-Ska man tro alla dom där siffrorna så har du väl varit i Kalmar o vänt, menade Bosse.
-Nä..men halvvägs till Rydaholm har jag nog varit. Vilket i så fall förklarade Lars svett-drypande tryne.

Efter vändningen drog Bolmgren så att det stod härliga till.
Isak svarade, men vid mer än ett tillfälle hördes ett jämrande näääää, när farthållningen blev ansträngande.

Ekhults-expressen (Bosse) vevade på i tysthet, och ledartrojkan gick över mållinjen ihop.
Efter loppet tittade han mig i ögonen och sa:
-Jag behövde inte anstränga mig alls lika mycket som du Bolmgren , för jag har varit på träningsläger. I Åkulla.

Bolmgren tittade tillbaka på Bosse och påminde försiktigt om att han nu gjort precis som Bosse själv rekommenderat, istället tränat med de bästa ett tag.
Henrik Alm, Torgny ...

Efter denna vänskapliga dialog kunde vi se hur Björnell gick i mål på nytt pers, precis runt timmen.
Linus Åkerlund och Daniel Johansson åkte också riktigt starkt.
Och Ann-Britt är flitig, idag var hon med igen med en fin åkning, tyvärr vet jag inte tiden.

Hillerstorparna syntes inte till idag, välkomna nästa söndag igen.
Elmblad hade meddelat att han inte ville köra i det något blöta väglaget, eftersom han var rädd om sina nya rullskidor.
-Titta så fina dom är, ni förstår väl att jag inte tar ut dom annat än i solsken.
Och så har jag ju byggt dom själv.



I bastun efteråt delgav Kvarnsund oss som vanligt lite GFK-historik.
Bolmgren hade också en del att berätta från sin nu 7-åriga skidkarriär.

De båda juniorerna Isak och Linus lyssnade med stor andakt på utläggningarna.

Förresten, redan nu förvarnas om att nästa söndagsåkning blir tidigt.
Vi vill ju inte konkurrera med julskyltningen, så räkna med start redan vid ett-tiden.
Sms kommer.

söndag 13 november 2011

Hemligt träningsläger avslöjat!

Som vanligt hade ett gäng glada rullskidåkare samlats på söndagseftermiddagen
för Gnosjö-Anderstorp tur o retur.
Vi var inte så många denna gång, orsaken skulle snart visa sig..

Tre par gav sig iväg mot Atorp:
Par 1: Johan H och Johan P
Par 2: Björnell och Tryggve
Par 3: Elmblad och Bolmgren

Med några minuters mellanrum stretade vi på mot Anderstorp i god fart.
Men vad händer... just när jag o Elmblad närmar oss den stora parkeringen (halvvägs till Anderstorp) så möter vi in avstannande bil.
Rutorna vevades ner och på något märkligt sätt lyckades personerna i bilen få ut sina 4 långhalsade huvuden genom fönstren mot vår cykelbana.
Kvarnsund! Harald! Kallin! och Bosse!
- Vi har varit på träningsläger i Åkulla! ..utropade Kvarnsunds gälla stämma.


Jaha.
Man fattar ju ett å annat.
Inte nog med att dom hela året hånat och ifrågasatt min goda prestation vid Åkulla Skimarathon i vintras, nu har dom till och med varit på plats och kontrollmätt banan.
Förmodligen har dom pratat ihop sig med arrangörerna också för att förhindra en liknande framfart nästa gång.
Vilka usla metoder..!

Men räkna med att detta blev tändvätska för mig och Mikael, farten drevs nu upp och på hemvägen mot Gnosjö körde vi så snabbt att asfalten nästan smälte under hjulen.
Elmblad var något konfunderad över att hans nya rullskidor inte tycktes gå fortare än de äldre, medans Bolmgren (knappt hörbart) påpekade att det mer har med triceps att göra.
Efter avslutad träning samlades vi i bastun, där Mikael som vanlig gav ljuplodande redogörelser för laktatvärden, artärströmmar och andra fysiologiska halvsanningar.
Mycket intressant.




Andra notiser:

I efterhand rapporterades att de som deltagit i Åkulla-lägret presterat sammanlagt 47 km på två dagar.
Alltså ungefär samma sträcka som undertecknad klarade av i Åkulla på dryga 2 timmar i februari.
Gäsp...men, men.... det är ju så olika förutsättningar här i världen.

PS!
Vid efterföljande onsdagsträning satt Bolmgren i bagaget på sin bil och ojade sig.
Kvarnsund m fl visade då att träningslägret gett resultat.
Nu var Bolmgren inte alls lika kaxig längre. Han lär sig visst aldrig att lyssna på kroppen.
Han lär visst ha ringt till Anette Seger som gjorde en grundlig undersökning.
Hon lär visst ha konstaterat att "ryggraden inte är helt av", dvs träningen kan fortsätta.

Information om LGR-löparnas äventyr saknas, vänligen rapportera!

Monica och Ann-Britt ledsagades av proffs-instruktör till nya pers Gnosjö-Anderstorp i lördags (1,19)

söndag 6 november 2011

Toppenträning på Isaberg.

Sms-meddelandet löd:
Samling söndag vid foten av Isaberg, stavgång med flås utlovas!



Dagens deltagarlista:
Harald Hermansson
Johan Pettersson
Lars Kvarnsund
Hugo Bolmgren
Thomas Bolmgren
Bo Göransson
Ann-Britt Göransson
Isak Nilsson

Christer Park skulle varit med, men valde egen hemlig träning hemma i Rudö-backarna:



Dagens träningsupplägg:
15 sekunder intensiv stavgång uppför, därefter 15 sekunder sakta tillbakajogg nerför.
15 sekunder snabbt upp, 15 sekunder sakta ner.
Så där går det till att få upp pulsen i maxläge.
Håller man på så där så hinner man ca 20 upprepningar innan man når toppen av berget.

Förutom bultande hjärtan kan följande bilder förmedlas för deltagarna:
Harald: Såg stark ut med sin färska solbränna. Citat - "det här borde vi göra lite oftare grabbar.."
Johan : Fördel av hemmaplan märktes tydligt på det slalomaktiga vägvalet. Skickligt!
Lars : Hans ljusgrå underställströja mörknade succesivt. Men Lars är stark!
Thomas: Hade fullt upp med att ropa JA!! var 15:e sekund. Rösten allt pipigare ju närmare toppen vi kom.
Hugo : Mycket stark insats, hängde med utan problem.
Bosse : Startade mycket imponerande och kraftfullt, senare mjuknade han och vi hörde honom kvida " Det här är faktiskt för jobbigt för mig. Det är synd om mig".
Ann-Britt: Imponerade med att haka på gubbarna. Citat: - "..och så är det ju roligt för Bosse att kunna göra något ihop med mig.."
Isak : Fick starta utan uppvärmning, men fick strax upp pulsen. Ända upp i öronen!

Berget befolkades denna dag även av ett antal mer stillsamma söndags-vandrare.
Med tappade hakor åsåg dom skådespelet när vi flåsande stretade uppför.

Vi hann med 2 omgångar, och nöjda pustade vi ut uppe på toppen.
En givande och rolig träning var slut.